"Äru döv eller?"
"Kan du prata eller?"
"Va är det för fel på dig?"
"Jävla bög"
"Hon är ju helt knäpp"
"Dum i huvudet"
"Kan hon ens höra va jag säger? Hon svarar ju inte"
"Hallå? Kan du öppna din mun o säga nåt, idiot!"
"Ingen bryr sig om henne"
"Ingen vill vara med dig"
"Du är ju utvecklingsstörd"
"Vadå blyg? Hon kan ju för fan inte prata!"
"Är du som din syster eller? Hon kan ju inte heller prata!"
"Hahah, din jävla idiot! Svara!!"
"Är ***** din syster? Ni är lika.."
"Hon kommer aldrig ha några kompisar, haha!"
I 6-7 år fick jag höra det här (plus lite annat också) i princip varje dag. Men jag vågade inte säga något till någon lärare eller mina föräldrar. Tillslut vågade jag säga ifrån och börja prata med folk, på riktigt. Jag har alltid varit blyg, väldigt blyg. Och att min storasyster har autism och i stort sett bara pratar med mig och mamma har inte hjälpt särskilt mycket. Jag såg ju upp till min syster, hon var min förebild. Om hon gjorde en sak, gjorde jag också det. Om hon inte gjorde något, gjorde inte jag heller det. Och där har vi problemet. Hon pratade aldrig, så jag gjorde inte heller det.
55 KG
Hej.
Jag är en tjej i tonåren som bor i en ganska liten stad i Sverige. Jag är så jävla fet, ful och äcklig. Är ungefär 173cm lång och väger ungefär 63kg. Alldeles för mycket. Borde fan inte väga mer än 55kg. Har typ största fettvalkarna på magen, fetaste låren och så mycket fett på armarna som hänger så man tror jag ska ut på nån jävla flygtur. Och mitt ansikte ska vi inte ens prata om. Bombnedslag. Finnar, sne näsa, ringar under ögonen, längsta pannan. Usch. Så jäkla ful.
"Men det finns massor med folk som tycker du är jättefin och söt!!"
Nej, de tycker dom inte. De bara säger så, för de vill göra mig glad. Dom menar det inte på riktigt. För egentligen tycker dom att jag är fet, ful och äcklig.